Skulle egentligen rundat av Way out West -inläggen i och med förra men kunde inte hålla mig. Jag känner passionerat för detta.
Vet ni?
Jag tycker att Kanye West var bäst av alla konserter under hela festivalen.
Och jag är på intet sätt en cool hip hop-brud (är inte ens säker på om Kanye West ÄR hip hop) (...rnb?) utan en muppig liten emo-fjortis-poprocks-bimbo. Men den här konserten var verkligen GRYM. Energin, känslan, hur precis alla i hela slottskogen stod och dansade, slängde med armarna och bara levde sig in.
Det var helt FANTASTISK. En upplevelse i ljud, ljus och dekadens.
Att se den kollektivt sågas av landets alla tidningar med det klonade omdömet "...egot kommer ivägen" stör mig. Är inte hela grejen med den här typen av musik att totalt självdistanslöst stå där uppe och basunera ut sin egen förträfflighet?
Att kaxigt bära pressen av tusentals människors förväntningar på sina axlar, ståendes där utan vare sig en grupp att smälta in i eller häftiga dans-skills att showa med?
Att harva omkring i en fladdrig skjorta och med mediokra röstresurser ÄGA scenen ändå.
Lysa starkast - inte genom överdriven talang - utan genom DET. Känslan - självförtroendet - gnistan - den egna övertygelsen om att det faktiskt är så jävla rätt att just du står där.
Det kommer alltid, vad du än gör, finnas folk som är bättre/snyggare/mer begåvade än dig (om du inte är Beyonce) men det du kan göra är att - som det så slitet heter "tro på dig själv" - och stråla så starkt att det inte har någon betydelse.
Och DÄR kommer Kanye West återigen in i bilden, för just det här vräkiga, härliga och överdrivna självälskandet.
Det funkar. Just där - i Slottskogen 2011 - äger han. Just för att han är så övertygad om det själv så får han helt med mig på banan. Jag och de tusentals människorna runt mig viftar på händerna som aldrig förr och ylar mot denna lilla autotune:ade man som vräker ur sig radiohits.
Prince må paradoxalt nog vara helgens Kung men Kanye är fanemig Prinsen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar